En julkrönika….för nu är julen slut
och allt är nu undanplockat, granen ligger på rishögen som skall eldas upp någon lämplig dag i vår.
Av någon anledning kom jag att tänka på alla jular vi tillbringade i IngaBritts föräldrahem i Oviken i den jämtländska fjällvärlden och den skiljde sig en del från nutidens jular och jag skall försöka berätta om mina minnen från de här jularna.
Resan upp till Jämtland var ofta rätt besvärlig med ibland snöiga och glashala vägar och under de här åren hade inte vägarna förbättras och det var många kurvor genom västra Hälsingland och från Kårböle upp mot Överhogdal, Ytterhogdal var det kurvigt men numera är vägen mycket förbättrad.
Bilen var rejält fullpackad och med åren tillkom barn och hund.
Då lärde jag mig också att det skiljer väldigt mycket på julmaten även om skinka och sill är obligatoriska men här doppade jag i grytan för första gången och det skulle vara ett hembakat hårt tunnbröd som man doppade i skinkspad och till detta åt man en väldigt speciell sås och receptet som endast IngaBritts mamma kunde göra och som i sin tur hade lärt sig av sin mamma och tyvärr så lärde vi oss det aldrig – Hemligt förstårs –
En annan special var någon som kallades grynost också hemgjord efter hemliga recept. På ostsidan förekom också något som köptes i byaffären Brors livs och kallades gammelost som lagrats i ett år och när man skurit bort möglet så blev det en riktig delikatess.
Till det här åts det många sorters tunnbröd och jag kommer ihåg att man blev ganska däst (heter det så i övriga landet)
Messmör var också givet och på bordet och förutom skinkan så skulle det vara hemgjord kalvsylta, grisfötter och annat mera traditionellt.
Pappa Axel var väldigt noga med att det skulle ätas så att säga hela programmet – en snaps ingick och det skulle var renat – och förutom ovan nämnda så var lutfisken viktig och det skulle alltid avslutas med en rejäl portion risgrönsgröt och behovet av en promenad på vintriga vägar var ett måste och en jul kommer jag ihåg att det var 36 minusgrader men det blev iallafall en kort promenad.
Ett annat roligt minne var språket vid bordet för där talades det enbart svårbegriplig jämtska som jag försökte hänga med på så gott det gick för IngaBritt kunde inte tala ”svenska” för då uppfattades det som om man blivit högfärdig och stadsbo.
När Tomas och Linda så småningom kom in i bilden så blev IngaBritt tvåspråkig och det hördes ganska kul vid bordet.
En annan viktig tradition från början var att gå i julottan och trots ofta bister kyla så var det mäktigt att sitta i kyrkan och lyssna på de tradionella julsångerna. Däremot fick jag inte uppleva att få åka häst och släde till kyrkan för det upphörde några år innan jag kom in i bilden.
Alla dagar som vi firade jularna där ägnade jag mig mycket åt skidåkning och de första dagarna fick jag spåra själv och fick till ett hyfsat spår men ibland kom snön och jag fick börja om från början igen.
Spåret gick genom sommarens kohagar och över långa myrmarker ända ned till Storsjöns strand för att sedan vända hemåt igen och då gick vägen upp mot byn Svensåsen och jag passerde många nedlagda gårdar och den sista kilometern var det fin skidåkning på de långa ängsmarkerna. Jag vet inte exakt hur lång den här sträckan blev men säkert uppåt milen kanske längre men det var en härlig avkoppling och bra träning och jag tror aldrig att jag gick inte upp i vikt något år trots jättejulbord och sju sorters kakor till kaffet.
De här jularna har förstårs gjort stora intryck på mig och det är mycket därför som jag trivs med jularna i Ekvik som har den här karaktären även om man aldrig kommer att kunna likna äktheten i de jämtlänska jularna och ge våra barnbarn lite av den här känslan och vi har lyckats för de hörs från dem ”julen skall man fira i Söderhamn”
Det här blir mitt sista julinlägg för den här året och vi får se fram emot nya jular.
Ett dagens ord lyder så här; Målet är inget, färden är allt
Ha en trevlig kväll
Lasse