Människans bästa vän……

Som ung såg jag många av filmerna med Elisabeth Taylor och filmhunden Lassie och handlingen var ungefär densamma om att hunden såldes till något rikare familj som hunden inte trivdes hos och försökte på alla sätt rymma tillbaka till sin riktiga familj där Liz Taylor spelade den unga dottern och filmerna slutade alltid lyckligt med att de återförenades.
Idag råkade jag se en färskare Lassiefilm från 2005 som utspelade sig i skuggan av andra världskriget England.
Handlingen och slutet var ungefär detsamma som i 50-talsfilmerna med rymningar och Happy End.

Jag såg  filmen mycket för att följa hundrasen Collie och massor av minnen dök upp för vi hade en ”Lassie” i familjen och hennes namn var Isa och en trognare vän kunde man inte ha.
Vi köpte och hämtade henne som en 8-veckorsvalp i Hummelsta mellan Enköping och Västerås och hennes fullständiga namn var Gladers Golden Isabelle men fick alltså som tilltalsnamn Isa och det var väl mycket en enmanshund eftersom hon följde mig i vått och torrt även om hela familjen var viktig för henne.
Vi tillbringade många timmar i skogen på olika joggingspår och rasen är märkligt klok för även om hon sprang framför mig och jag inte riktigt bestämt vilken väg vi skulle ta men i samma ögonblick som jag tänkte vek hon alltid in på tänkt väg även om hon var före mig i spåret.
Under somrarna var vi mycket uppe i jämtländska fjällvärlden och eftersom collien är de stora viddernas ras, härstammande från Skottland, och användes ju som vallhund och instinkten att samla ihop alla, vare sig det var familjen även om de i hennes tycke ”dumma fjällkorna” inte fattade någonting.
Alla hundar har sina beteenden, vissa gillar inte att åka bil, båt eller vad det nu kan vara. Isa var inte speciellt pigg på att åka bil utom när hon kände på sig att vi skulle åka till Ekvik för den här platsen över allt annat och hade en grop framför en stor enbuske som var hennes plats ända upp till sina sista dagar som 15-åring.
Däremot när vi skulle åka därifrån då sprang hon alltid och gömde sig…………….
Att åka båt var också en höjdare och när hon satt i fören med vinden piskande i hennes gulvita päls var en mäktig syn. Hon gillade också att bada och att när hon satt och njöt på en flytmadrass ute på viken med de på den tiden ganska unga Linda och Tomas stojandes runt omkring och blev det för mycket så hoppade hon i försökte dra dem i land i deras nackskinn – inte så skönt men välment från hennes sida.
Jag kommer nästan inte ihåg att jag hade henne kopplad någon gång (även om det egentligen inte var tillåtit) för hon lämnade inte mig många centimeter.
Att ha en hund som sin bästa vän är också förenat med ett stort ansvar och att inte svika hundens förtroende på något sätt och här finns väl problemet med dagens debatt om olika kamphundar som inte sköts av sina ägare och hunden tappar förtroendet för människan och om det finns i sina gener kan de bli farliga individer. Det här gäller kanske inte bara de s.k kamphundarna även om det är detta som oftast debatteras.

Det värsta med att ha hund är att de inte lever mer än 10 – 15 år och att ta avsked är väldigt smärtsamt och det är klart att när hon var runt 15 år och orken tröt så var det ett svårt beslut och speciellt för Linda som kommit Isa väldigt nära och hon blev begravd på Söderhamns Hundkyrkogård framför en enrisbuske som kändes rätt.

Klart att vi diskuterat mycket om att skaffa en ny collie men tiden har inte räckt till med den typ av jobb vi haft och det är tyvärr bara att inse att det inte varit möjligt…………

Men helt klart är hunden människans bästa vän………

Vi hörs
Lasse