Människor jag mött; Annalisa Ericson

I den uppskattade serien Människor jag mött skall jag berätta om mina möten med en av de stora legendarerna  i svenskt nöjesliv,

Skådespelerskan och dansaren Annalisa Ericson som jag först hade förmånen att träffa vid några tillfällen i samband med olika jobb och jag hade beundrat henne i många år för främst hennes filmroller som showartist med Nils Poppe.

Annalisa är född 1913 och fyllde i veckan 97 år och hon gjorde scendebut som 5 åring på Operan som dansare och har väl inte lämnat scenen  ända tills för ett par år sedan. 1932 fick hon sitt stora filmgenombrott som Anna i Värmlänningarna och 1942 träffade hon Nils Poppe på Oscarsteatern i Stockholm och de gjorde bl.a Blåjackor och hyllades som en av världens bästa danspar på den tiden och det har blivit en massa revyer på bl.a Folkan och här fick hon också sitt smeknamn som Saltaste bönan i stan lyssna

 ett revynummer av KardeMumma som hon gjort hundratals gånger med väskan som studsar  upp och ned. Väskan finns kvar och har inte öppnats sedan den svetsades igen på 50-talet och i väskan finns det en skruvmejsel och en skiftnyckel för att få rätt tyngd.
Innan dess så spelade  hon revyer för både Ernst Rolf och Karl Gerhard på 20-och 30-talet och gjorde ett program på Södra Teatern i Stockholm som vi kallade Åter på Södran  och jag hade letat fram gamla revynummer från 30-talsrevyer med många artister på scenen och som mycket unga fanns både Peter Jöback och Andreas Lundstedt med på scenen men  huvudartisterna som sjöng sin gamla paradnummer var Annalisa och Sickan och det här blev en succéföreställning inför fulla hus. Damerna och jag trivdes väldigt bra tillsammans och vi bestämde att vi skulle göra något och så föddes Seniorchansen  och premiären gjordes på Intiman i Stockholm och sedan jobbade vi i över 10 år och jag fick lära mig mycket av Annalisa och Sickan. För en tid berättade jag om Sickan i den här serien i samband med hennes 95-årsdag och hon är precis som på film alltså glittrande glad medan Annalisa var skönt divig och hade stora krav på sin omgivning, men jag kunde tydligen hantera hennes divafasoner för vi gillade varandra väldigt mycket under den här perioden och otaliga är de minnen jag har från alla våra resor tillsammans. Många storys finns både på och utanför scenen och var som var mest fascinerande var att varken Sickan eller Annalisa hade varit så mycket ute i landet utan mest varit i Stockholm på revyscener och mest känd för publiken genom alla filmer så alla möten med både publik och inte minst tävlande i Seniorchansen var nästan magiska och det var lite av idoldyrkan och under alla dessa år som vi besökte teaterar, aular, konserthus som alltid hade utsålt !
Naturligtvis hände en del och bland det roligaste var när Annalisa kissade på sig mitt i en föreställning pga en av deltagarna hade förlagt sina löständer och fick framföra sitt nummer lätt sluddrande men kul var det ………….
och under vårt finalnummer …..Vi kan dansa Lambeth Walk …… hände lite av varje…. en man med träben tappade takten stöp som en klubbad.. och  jag trodde att han slog ihjäl sig…….men lyftes upp av kören och körde på med rätt balans och en massa annat………..och efter varje succé skulle damerna ha en liten whisky i logen tillsammans med mig och de var mycket för rättvisa för jag fick inte ägna mer uppmärksamhet åt någon utan det skulle vara jämnt fördelat.
Trots att både Annalisa och Sickan på slutet var en bit över 80 så var de fantastiska scenmänniskor som gav allt och en önskedröm vore att de skulle vara i sådan form att de kunde sitta en dag på Camp Lingman och berätta om sin fantastiska scenkarriär och vad det innebär både av ödmjukhet för publiken och att alltid göra ett proffsigt jobb.
Jag hade också förmånen att umgås mycket privat med Annalisa och jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle  då Annalisa skulle vara ”hemlig gäst” på IngaBritts 50 årsdag och jag tror att gästerna aldrig glömmer den festen med en Annalisa i högform trots sin höga ålder och på sitt speciella sätt så ”läxade” hon upp Tomas för hans  överambitiösa ljussättning.
Men annars gillade hon att umgås med ungdomar och Tomas låg bra till hos henne………..
Under de här åren så förutom att vara programledare så sjöng de alla sina stora ”hits” och förutom Saltaste bönan så var min stora favorit Vi har så mycket att säga varandra hör

 och jag får alltid tårar i ögonen när jag hör den låten på radio ibland  och den har en fin text som skrevs av Thor Modéen och Åke Söderblom på en lunchkrog nära Filmstaden i Solna – 200 m. från vårt kontor – Filminspelning pågick och det var bråttom att få fram texten till Sylvainlåten och efter en lunch med några snapsar så skrevs den klassiska texten på baksidan av krognotan.
Nu finns Annalisa på ett äldreboende på hennes Östermalm och jag hoppas att denna legend får uppleva sin 100-årsdag och jag är djupt tacksam om att få lärt känna och bli en mycket god vän till en av de största på en svensk scen och jag gillar hennes sköna divighet som är en del av hennes personlighet.
Lasse