Idag är det grått och regn i luften
och det är kanske ett speciellt grått skimmer här i trakterna av fotbollens högborg Råsunda efter gårdagskvällens olyckliga förlust mot Danmark, men som sagt livet rullar vidare även för fotbollen.
Idag skall jag inleda en serie som kommer att röra sig kring nöjesliv och kanske lite annat småskvaller sett från en småstads horisont och naturligtvis kommer jag att hämta mycket från småstaden Söderhamn, men även andra miljöer kommer in i den här storyn så det blir lite av en blandning mellan fiction och verklighet.
Håll till godo med min nöjeshistoria över 5 decennier och jag hoppas att Ni äldre kommer att njuta av nostalgi och Ni yngre om hur det var förr och fram till nutida Idoler.
Prolog
50-talet var det glada decenniet – en lycklig efterkrigstid i hela Europa och även i Sverige. På 50-talet blomstrade Folkets Park där det dansades till kända storband som dominerade på den tiden, för det som vi idag kallar dansbanden skulle komma först på -60-talet.
I Stockholm var Nalen hett och Topsy ledde verksamheten med säker hand och förutom dans till Carl Henrik Norin, Arthur Österwalls så var det tävlingar i massor bl.a avgjordes Tusenskönan, Miss Jumper var också en sorts skönhetstävling. På Skansen började Leif Kronlunds att spela på 50-talet. Men det här var storstan och ibland gjorde storstadens band och artister sina utflykter ut i landet.
Själv stod jag med autografblocket i handen och fick autografer av dåtidens storheter i min park, Sigge Fürst, Lasse Lönndahl, Alice Babs och Sickan Carlsson som jag själv skulle komma att jobba med men det hade man ingen aning om som 12-13 åring.
Den första kontakten med nöjet fick man naturligtvis genom Parken och här var det ingen vanlig Parkchef utan idrottsföreningens nöjespappa som styrde och ställde med alla artister och lyckades väl. Någon Tv fanns inte och artisterna hade ju blivit kända främst genom radion och de stora hade medverkat i nöjesprogram som Frukostklubben med Sigge Fürst och det största av allt; Karusellen med Lennart Hyland som också livs levande gästade Parken.
Det stora programmet i Småstaden var ”Trevlig Träff” med allsång och gästartister och här fick jag säkert sådana intryck som skulle ge avtryck för all framtid i mitt nöjestänk.
PÅ 60-talet dominerade en annan småstad min tillvaro och här handlade det i ännu högre grad om Folkets Park och dansen, men även om allsången i den stora skogsparken med det franska namnet med en legend på scenen i halmhatt.
Här fick jag också för första gången kontakt med vad mörka nattklubbar med ljuvlig italiensk musik innebar och det var en ljuvlig erfarenhet och den här italienska musiken har levt kvar inom mig sedan dess. I den lilla rundeln på Södra Kungsgatan i Gävle som utgjorde entrén till Fenix i källarvåningen blev vi stammisar, jag och Karl-Erik. Och visst hade vi kul, men det är som sagt musiken som bitit sig fast och visst ler jag lite när Qvuando Qvuando någon gång spelas på radion.
Under samma period dansades det runt i Hälsingland och Stadshotellen blev också alltmer välbesökta men att jag själv skulle bli chef för de ställena fanns inte ens i de vildaste tankegångarna men innan dess så blev det en period i Stockholm innan småstaden åter kom in i mitt liv och här började ju mitt egentliga nöjesliv som jag skall försöka berätta om i den här serien under en dag i veckan under hösten.
Lasse