I den här decembernatten viner en hård nordanvind utanför husknuten och isen bryts upp och det är mäktigt att vara ett med naturen.
Jag sitter på andra våningen och skriver och från trappan tränger det upp ljuvliga dofter från Inga-Britts jobb med julbak nere i köket.
Och nu är det ”dan före doppardagen” och jag tänkte berätta en historia som delvis sann men också s.k sägner som berättas;
På 50-talet tillbringade jag ,tillsammans med föräldrar och min bror, några sommarveckor uppe på fäbodvall i hjärtat av Hälsingland och vid en sjö som heter Tolockasjön. De här trakterna är kända för sina många berättelser om Tomtar och Troll och det finns mycket egendomliga historier bl.a finns det ett berg som heter Blacksåsen och regerar den s.k Gruvfrun som det går historier om än idag och är trots sitt vackra yttre en mycket elak kvinna som man kanske inte vill möta i de här skogarna och nu har hon fått ett namn och det påstås att hon heter Karin Ersdotter och det berättas att folk t.om skakad hand med henne och hennes skulle vara myckt vacker men iskall.
Runt vår sjö Tolockasjön skall det också enligt sägner vara ett tillhåll för Tomtar, troll och småfolk. Jag skall väl i ärlighetens namn inte trott på det här så mycket med skyddsänglar och annat.
Men den här historien som jag nu skall berätta här i decembernatten är alldeles sann.
Inga-Britt, min fru, och jag skulle en sommarkväll göra ett besök på en annan fäbodvall mitt över sjön som jag inte sett sedan 50-talet. Vi parkerade bilen ungefär 1 km från vallen och promenerade efter stigen och talade om allt men helt plötsligt tystnade hon och vi fortsatte i tystnad fram till Vallen, men jag fick inga svar och funderade om jag sagt något olämpligt. Jag föreslog att vi skulle gå tillbaka och fick iallafall en nick tillbaka.
Väl inne i bilen började hon tala ”Nu har jag varit med om något mycket märkligt; När vi gick efter stigen så fick jag anade jag att någon iakttog mig och så fick jag se en grå varelse c:a halvmetern hög som med skarp blick tittade på mig under kanske 15-20 sek. Jag hann uppfatta någon luva och hon sade ”Nu har jag kanske mött min skyddsängel” men jag var väl inte bara lite tveksam, även om hon berättade det mycket trovärdigt.
Men historien är inte slut där för när vi några år senare i påskatider befann oss vid samma sjö och plats för att åka skidor på Tolockasjön.
Påsken var sen det här året och vi kunde se att det var mycket vatten på sjön och blev väl lite tveksamma. Alltnog vi åkte i strandkanten och det var en hel del snö och efter ett tag upptäckte vi en liten rökstrimma och vi åkte fram och såg att det var en liten eldstad med fin glöd och det var lätt att fortsätta och grilla våra korvar. Inga-Britt sade glatt att här har varit folk nyss och vi struntar i att åka ut på sjön utan sätter oss här i stället.
Jag tittade mig omkring och blev alldeles kall; för här fanns inga spår efter folk varken skidspår eller fotspår.
Och frågan är; vem hade gjort upp elden för att hindra oss att åka ut på den farliga isen på Tolockasjön som på sina håll är 30-40 meter djup.
Lasse mitt i Julkalendern bland Tomtar, Troll och skyddsängel.