Under många år, när mina svärföräldrar ännu var i livet, firade vi jularna i den jämtländska fjällvärlden. Alltid mycket snö, men ofta också mycket kallt.
Det är intressant hur mycket det skiljer sig på traditioner i vårt land och i Jämtland var ju brödet i viktig del och förutom det vanliga tunnbrödet så var en mängd olika sorter och bl,a hade de ett speciellt för ”dopp i grytan” och en speciell smaksatt sås på skinkspad, receptet var hemligt, men god var den om inte kanske så nyttig, sedan var det en massa hemgjorda ostar och syltor, egenlutad lutfisk, oxtunga, egenslaktad skinka ,men mer om detta lite närmare julafton.
Om jag hade tur så kom vi upp i tid för hämta julgranen och det var som i sagan nästan om en riktig jul. Hästen, Remvik hette han, spändes för släden, renskinnen lades på plats på hästkälken och så bar det av i hög fart på den gamla myrvägen ned mot sjön som var täckt av is och kanske en halvmeter snö.
Snön yrde från hästens hovar och man fick vara beredd på att ducka när grankvistarna var ivägen. Nere vid sjön fanns granstället på ett hygge och det var inte speciellt svårt att hitta en fin gran som alltid höggs ned, inte sågas, varför vet jag inte, men granen skulle huggas ! Det var som sagt många beteenden som inte gick att ändra på och jag hade heller inga sådana
ambitioner utan försökte ta till mig allt av vad Jämtländska traditioner bestod av. Sedan gick kälkfärden hemåt och konstigt nog så hade inte Remvik så bråttom längre, det var precis som om uppdraget var slutfört. Men när vi närmade oss stallet och gården då blev det full fart igen. Den kallaste gran-hämtningen gjordes i slutet av 70-talet då var det konstant 30 -35 grader under hela julhelgen I Jämtland. DÅ var det bistert !!!!!
Det här är fina minnen om jularna i Jämtland och jag skall den närmaste veckan berätta om mera traditioner och färder bl.a med häst till julottan.
Men nu stänger vi datorn i decembernatten.