Ett av mina första inlägg på Bloggen var ämnet ”Idrottspappan vs artistmamman” och jag har fått många reaktioner både i form av kommentarer, mail och telefon och många har med stolthet kunnat konstatera att jag är idealmamman som stöttar i alla lägen. Så finns det också reaktioner som alltid har funnits oavsett om vi talar 1988 eller 2008 och en sammanfattning av de tankarna är;
Artistmamman säger; Jag stämmer bra överens med den sista kategorin, ja, jag är en drivande mamma för jag vill ju att mitt barn skall bli en stjärna. Hela mitt liv är uppfyllt av detta och jag har absolut inte haft en tanke på att jag gör några fel. Men efter det här så har jag verkligen tänkt till och upptäckt till min förfäran att när min dotter sjunger i en tävling så glömmer jag hela min omgivning, går in i låten och varande ton och rörelserna är ju mina, jag står där och njuter i fulla drag av situationen, men så alltid när applåden kommer så vaknar jag till och konstaterar; det är ju INTE jag. Är jag en dålig artistmamma för att jag tycker att det är lite orättvist att aldrig jag fick chansen. Det hade ju kunnat vara så att jag är den firade stjärnan och min stolta dotter står i publiken och jublar. Är jag bitter ? Ja, kanske, men JAG då mitt i livet Är jag ingenting utan bara en bitter mor som är avundsjuk på min egen dotter och snart kommer väl något skivbolag och rycker då betyder jag ännu mindre. Nej, jag vill också ha en roll när min dotter slåt igenom, som man skriver om och då drömmer jag om att bli manager, är den som bestämmer och tillsammans, få min eller förlåt våran stora dröm att gå i uppfyllelse fullt ut.
Ja, det är lite olika tankar som kommit fram och allt är mycket mänskligt och jag kan trösta alla med att det har alltid funnits under min långa karriär och långt före också. Men dröm gärna, men tänk på att driva en ung artist för hårt i eget syfte kan sluta med att hon eller han tröttnar och lägger av helt, det har hänt och kommer att hända igen.