Jag sitter här ganska sent och lyssnar på att det blåser ute och det börjar knaka lite i vattnet. Det betyder att det börjar frysa och bildas is. Nu tror jag att det är tilfälligt om inte det blir flera minusgrader.
Jag minns någon mellandag i juletid för 10-12 år sedan och jag var ensam häruppe. Ute var det 15 grader kallt och isen hade kommit och gått, vilket innebar att det var mycket lösa isblock som flöt omkring. Av den starka kylan började blocken att frysa ihop. Det var väldigt svart ute och här finns inga gatljus eller annat så är det mörkt så är det mörkt. Jag såg inget av vattnet eller isen utan bara lyssnade till ljuden.
Jag blev mycket fascinerad av att stå där i mörka natten och lyssna på naturens krafter. Jag har, tack och lov, inte upplevt en krigsfront annat än på film. Men den här natten kände jag mig nära fronten. Det lät som bomber och granateld när isblocken ”drabbade samman” och fantasin fick spela fritt där i natten.
Jag älskar havet, som kan vara världens mest sköna plats men samtidigt den mest djävulska.
För några år sedan åkte jag från Tallinn till Stockholm på en specialtur med Birka Princess. Det var försommar och jag satt ensam i fören på båten och precis i solnedgången passerade vi platsen där Estonia förliste och som sagt det var andlöst vackert men då gick tankarna hur djävulsk den här Estonianatten var.
Natten var då också svart och ett hav i uppror och människor kämpade för sina liv och över 800 klarade inte detta.
Just nu visas på TV en dokumentär av de som trotsar sitt liv med att köra transporter på isvägarna i nord-amerika men alla har de kärleken till sin värsta ovän och vän HAVET.
Go,natt