Sportlovsminnen
Vi har den här veckan sportlov i Stockholm och det märks att många har lämnat stan för en härlig vistelse i fjällvärlden.
Mitt i allt talangsnack tänkte jag berätta några gamla trevliga fjällminnen från den jämtländska fjällvärlden där jag och familjen tillbringat många sportlov och andra ledigheter genom åren.
Det började tidigt med egna resor och den första som jag och min kompis gjordes var till Hedmans Hotell i Undersåker och vår skidvana speciellt utför var väl inte den bästa, men äventyren var många och roliga den här veckan. Vi prövade allt inkl.Åres pister.
Resan upp med bussen från Stockholm var lite speciell för den utgick från Stockholm och skulle passera Söderhamn vid ettiden på natten och våra fördomar mot stockholmare var ju starka och vi antog att nu var det hålligång på bussen och vi kände att vi måste komma på samma våglängd och vår uppladdning tillbringade vi på Stadshotellet i stan och vi kände oss redo att fortsätta partyt med stockholmarna ombord på bussen, som kom i rätt tid och vi klev ombord – antiklimax- alla sov och kände sig störda av våra hurtfriska kommentarer. Men sen blev det en kul vecka med ”stockholmarna” med både skidor och maskeradbaler. Vi deltog också i en utförsåkningstävling men ”friskis och svettisvarianten” som höll i tävlingen konstaterade att ”var och en ” var mästare på sitt område och vi tillhörde väl inte ”utförsföreliten” utan vår styrka låg snarare på kvällar och dansgolv
Många vintrar också i Oviksfjällen i Inga-Britts hemtrakter, men mitt absoluta favoritställe är klassiska Vålådalen där jag tidigt träffade legenden Gösta Olander som var den som grundade den här berömda fjällstationen. Gösta tränade Gunder Hägg på myrarna och sandstränderna vid Nulltjärn.
Vi gjorde många träningsläger däruppe på somrarna med friidrotten men härligaste var våra sportlov däruppe och underbar skidåkning och många dagar i solgrottor.
Jag gillade att åka skidor på Ottfjället med vanliga löparskidor och ibland blev det lite väl drastiskt och en gång, året var 1973, skulle jag tillsammans med en gammal trestegstjärna Roger Norman göra en fjälltur, men det här året var det snöbrist och snögränsen gick vid trädgränsen. Vi promenerade upp till trädgränsen och åkte sedan iväg på en mycket härlig och en otrolig naturupplevelse bland fjälltopparna. Föret var jättefint i solen, men vår tur blev ganska lång och när vi begav oss hemåt nedför Ottfjällets sluttningar började solen gå ned och det blev skare. Färden nedåt gick oerhört snabbt och när vi började närma oss trädgränsen började jag lite smått på att fundera hur jag skulle få stopp för här skulle det komma sten och grus istället för snö. Roger hade hickorykanter, men jag hade mina löparskidor som i princip gick lika fort på tvären.
Så kom beslutet; ett liten bromsning antyddes och innnan jag hann reagera virvlade allt till och allt blev vitt och jag vet inte om jag tuppade av någon sekund för när jag kände efter var alla ben och armar hela, men vid en närmare anblick på skidskorna så återstod 1 dm på varsin sida om bägge skorna så det blev fin kaffeved för eventuella turister som passarade.
Ett skidäventyr som slutade lyckligt, men jag har krockat med fjälbjörkar, kört vilse i snö och dimma och lite av varje i den underbara fjällvärlden.
En gång i slutet av 70-talet blev jag också erbjuden chefsjobbet för Storliens Högfjällshotell och vi var hela familjen och tittade, men det kändes lite väl bortom allt, men man undrar alltid vad har hänt med det livet.
Med de orden så ha ett trevligt sportlov !!!!!
( men till Er som eventuellt åker längdskidor; passa Er för skarsnö….)
hälsar Lasse